Stazione di Firenze Santa Maria Novella – Stockholms Centralstation

Tre timmar innan mitt inbokade tåg skulle gå var det fortfarande oklart huruvida tågstrejken skulle hålla i sig eller inte. Då jag hade checkat ut från hotellet hade jag framfört problemet till hotellportieren. Genast hade jag blivit erbjuden ett rum med fin utsikt ifall avresan skulle ställas in på grund av strejken.

Fortfarande i ovisshet strosade jag omkring bland shoppingkvarteren timmarna innan tågets planerade avgång ”Should I stay or should I go?”. Den sista timmen började jag cirkulera kring stationen för att kunna snappa upp utropen i högtalarna.
Så kom det jag väntat på. Strax innan mitt tåg skulle avgå var tågstrejken slut.

Lättad installerade jag mig i den gamla slitna tågkupén och väntade på att tåget skulle börja röra sig. Per hade varit tvungen att flyga hem en vecka tidigare på grund av sitt arbete. Saknaden efter honom hade varit stor den sista veckan. Nu började hemlängtan fylla mig med otålighet.
Äntligen började tåget sakta rulla ut från Stazione di Firenze Santa Maria Novella. Jag stirrade ut i mörkret på avlägsna ljuskällor. Det stora klustret av ljussken en bit utanför staden, en bortglömd förort. Det ensamma ljusskenet i fjärran, kanske var det en vingård.

Jag började summera resan och konstaterade att vi snart måste återvända till denna pärla.

Florens

Nästa gång skulle vi hyra cyklar och besöka alla museer, vingårdar, trädgårdar, berömda platser… Allt vi inte hade hunnit med under den korta veckan vi fått vara där tillsammans. Efter en stund lyckades jag somna.

Jag vet inte hur länge jag hade åkt innan tåget plötsligt stannade till vid en avlägsen tågstation i alperna. Glada italienska röster hördes på perrongen. Konversationen fortsatte samtidigt som tåget stod och väntade, en halvtimme, en timme… Folk började ropa ut genom fönstren på tåget till de två herrarna där ute. Som nonchalant hojtade tillbaka och fortsatte sin konversation fullständigt oberörda av passagerarnas högljudda protester. Oroad konstaterade jag att mitt minutiöst ordnade hemreseschema med snabba tågbyten i München, Hamburg, Köpenhamn och Malmö hade totalhavererat.

Så småningom rullade tåget vidare mot München två timmar försenat. Klarvaken och med tankarna cirkulerande kring olika nödlösningar stirrade jag ömsom ut i mörkret och ömsom på min eget bekymrade ansikte som avspeglade sig i fönstret. Sömnen ville inte infinna sig igen.

Till slut rullade vi in på stationen i München. Vid den här tiden på dygnet var det helt folktomt i stationsbyggnaden. Endast en biljettlucka var öppen. Till vilken jag desperat rusade fram och visade min tågbiljett till Hamburg med en avgångstid som tillhörde historien. Damen i luckan bokade vant och utan diskussioner om min resa mot Hamburg. Hon himlade med ögonen när jag berättade att det italienska tåget stått still i två timmar mitt i ingenstans. Det var tydligen inget ovanligt. Lättad tog jag min nya biljett och hoppade på tåget mot Hamburg som skulle gå inom fem minuter.

Hamburger Bahnhof På nedresan hade Per och jag stångat oss fram i trängseln i byggkaoset på stationen. Perrongbyte och snabba högtalarutrop på tyska hade gjort ankomsten till Hamburg till en sällsam upplevelse. Nu så här två veckor senare, utan byggplank och avspärrningar, såg stationen helt annorlunda ut. Det är till att arbeta effektivt.

Det tog en liten stund innan jag hittade biljettluckorna. Det var ett raskt tempo vid kassorna och inte mycket tid till frågor. Min biljett bokades om efter min förklaring om hur tåget från Florens hade blivit försenat.

Hamburg

Tillslut hade jag äntligen min biljett mot Köpenhamn. Utsvulten köpte jag en Riesenwurst och avnjöt mina fyrtio minuter i Hamburg med att äta korv och titta på utsikten från gatan utanför stationsbyggnaden.

Tåget mot Köpenhamn hade dansk tågpersonal vilket ingav en känsla av att hemkomsten inte var så avlägsen. Konduktören skämtade glatt med mig när han klippte biljetten. Jag drog lite på smilbanden men kände mig fullständigt utmattad. Visserligen var resan genom det vackra tyska landskapet från München till Hamburg mycket bekväm. Men jag delade kupé med ett par pratglada tyskar så det gick inte att kompensera sömnbortfallet från nattåget.

Den perfekta tajmingen mellan tågbytena hade spårat ur totalt och jag hade fått ytterligare ett tågbyte att sitta och vara nervös över. I Köpenhamn skulle jag vara tvungen att ta Öresundståget till Malmö för att slutligen åka vidare mot Stockholm. Det var här den största utmaningen skulle komma. Istället för en marginal på ett par timmar skulle jag anlända i Köpenhamn lite drygt fyrtio minuter innan tåget mot Stockholm skulle avgå, på andra sidan sundet.

Jag lyckades somna av dieselångorna från loket. Men sov med ett öga öppet och ett öra på giv akt för att vara beredd att kasta mig av tåget i Köpenhamn.

Öresundståget Den sista halvtimmen satt jag på helspänn. Det kändes som om tåget masade sig fram. Tidsspannet för nästa tågbyte krympte och krympte. Tio minuter innan ankomsten till Københavns Hovedbanegård stod jag med resväskan beredd vid en av dörrarna. Skulle jag hinna med Öresundståget var jag tvungen att vara först av och sedan rusa så snabbt jag bara kunde mellan de olika perrongerna. Eftersom det var det sista tåget som skulle gå över bron fick jag helt enkelt inte missa det.

Jag frågade en konduktör vilken perrong Öresundståget gick från och kastade mig ut genom dörren så fort tåget stannat. Jag rusade upp för trappor och nedför rulltrappor med resväskan slängandes i näven. Jag hade två ynka minuter på mig för att hinna.  Precis innan dörrarna gick igen kastade jag mig in i vagnen på Öresundståget.

När jag satte mig ner på sätet började svetten bryta fram ymnigt. Jag hade känt begynnande influensasymptom sista dagen i Florens. Nu hade den brutit ut för fullt. Influensa kombinerat med sömnbrist och stress upptrissad till max gjorde att jag fick sitta ifred på tåget. Jag måste ha sett dödssjuk ut.

Tiden för bytet mellan Öresundståget och tåget mot Stockholm var obefintlig. Det var bara att försöka få kontroll över hjärtklappningen den halvtimme det tog att resa över Öresundsbron. Jag hoppades innerligt att tåget mot Stockholm var försenat.

Malmö Centralstation Det stod bara ett tåg inne i det ödsliga stationshuset vid ankomsten med Öresundståget. Tidsplanen hade spruckit så jag hade nästan givit upp hoppet då jag gick fram till konduktörerna på perrongen. Min röst hade försvunnit någonstans i norra Tyskland. Hest väste jag fram ”Är det här tåget mot Stockholm?” Konduktörerna ryggade tillbaka som om de var rädda för att bli smittade. De pekade på en dunkelt upplyst vagn och hänvisade mig till kupén (den enda i vagnen). ”Nu hade du tur. Nästa tåg mot Stockholm går inte förrän i morgon bitti”. Det var strax före midnatt, tåget mot Stockholm var tolv minuter försenat. Jag lade mig raklång över tre platser i den tomma kupén och somnade omedelbart. Ingen konduktör besvärade mig med någon biljettkontroll under hela resan.

”Tåg mot Sundsvall avgår om fyra minuter” Jag vaknade med ett ryck och tittade yrvaket ut över perrongerna på Stockholms Central. Herregud, det är ju tåget jag befinner mig på! Jag samlade snabbt ihop mina tillhörigheter och skyndade mig av innan tåget rullade vidare mot norrland.

Lättad över att äntligen vara framme promenerade jag hem mot Kungsholmen genom ett Stockholm som precis höll på att vakna.

Jag vill tillägga att vi med den här berättelsen inte vill göra antireklam för tågresor. Tvärtom, vi älskar att åka tåg och de upplevelser som en tågresa bär med sig. Däremot ska vi ge den delen av tågresan som går genom Italien en betydligt större tidsmarginal nästa gång!

%d bloggare gillar detta:
Hoppa till verktygsfältet