Vi tog tåget till solen (del 2)

München Hauptbahnhof låg nästan öde då vi kom fram vid tiotiden på kvällen. Vi kunde i lugn och ro spatsera omkring och kika på nattågen som stod vid perrongerna och väntade på sina avgångar. Tåget som skulle till Serbien såg ut att vara från början av sextiotalet. I jämförelse med det tyska höghastighetståget såg det ut att ha rymt från ett järnvägsmuseum. Vi tyckte att det skulle vara bra läskigt att vingla iväg med ett sådant på de smala alpina järnvägsspåren mitt i natten. ”Tur att vi inte ska åka med det där” skrattade vi och började gå mot vår perrong för att kliva ombord på vårt italienska tåg som precis anlänt.

Till vår förskräckelse såg det italienska tåget också ut att ha ett halvt sekel på nacken. Men väl ombord såg det inte så pjåkigt ut, rent och snyggt och mjuka soffor. Nattåget hade så glest med passagerare att vi kunde bre ut oss i egen kupé. Vi såg fram emot att anlända utvilade.

Våra medpassagerare i vagnen verkade mest bestå av ensamresande tyska affärsmän. Vi satt och diskuterade våra upplevelser av resan medan vi väntade på  att tåget skulle gå. Tiden för avgång hade passerat, men tåget stod fortfarande kvar på stationen. Hade vi satt oss på fel tåg? Jag skulle precis gå och fråga konduktören då jag hörde att han var mitt inne i ett meningsutbyte med ett italienskt par i kupén bredvid. Ljudnivån höjdes gradvis. Diskussionen upphörde inte förrän vi äntligen började rulla ut från stationen, åtskilliga minuter efter aviserad tid. Vårt spontana intryck var att den italienska tågkulturen skilde sig markant från den tyska.

Tåget slingrade sig runt de tyska bergsmassiven. Utanför fönstret var det becksvart. Man kunde bara ligga och fantisera om bergväggen på ena sidan av tåget och bråddjupet på den andra. Jag som har livlig fantasi och gärna fantiserar om katastrofer och olyckor kände att det pirrade lite extra i magen när tåget krängde till i kurvorna. Per som är mer laidback somnade så fort vi släckt lampan i kupén.

Vi vaknade med ett ryck av att kupédörren öppnades bryskt av en liten man i uniform som högljutt frågade ”Deutsch? Inglese?”. Jag satte mig yrvaket upp och svarade ”Swedish”. ”Ah” svarade mannen och drämde igen dörren utan att besvära sig med att kontrollera några pass. Vi konstaterade nöjda att vi nu äntligen kommit till Italien. Efter ett tag började tåget rulla och vi föll åter i sömn.

Vi vaknade inte förrän morgonsolens strålar lyste in i kupén och italienska arbetspendlare började fylla tåget. Tilltufsade och yrvakna hade vi plötsligt sällskap av fyra italienare i kostym, upptagna med var sina morgontidningar. Vi betraktade landskapet utanför fönstret. Snö täckte de italienska bergen och himlen var liksom i Stockholm jämngrå. Per och jag som var omtumlade av vårt långväga tågäventyr hade landat mitt i den italienska vardagen.

Vi nådde Bergamo vid den tid som vi skulle ha nått destinationsorten. Konduktören hade ingen aning om när tåget skulle komma fram så det var bara att luta sig tillbaka och beskåda det italienska landskapet som passerade utanför fönstret.

Italienskt vinterlandskap 1

Vi betraktade de snöklädda bergen och undrade om inte Italien var lite väl grått och snöigt. Planen var ju att resa ifrån det svenska klimatet.

Vi färdades genom dalarna och åkte igenom bergen i mörka tunnlar. Så plötsligt kom en tunnel som tycktes längre än de andra. Det slog lock för våra öron då vi susade genom tunneln. När vi kom ut på andra sidan hade de gråa och snöiga, som i ett trollslag bytts ut mot ett soldränkt landskap med palmträd och vingårdar! Våra italienska medresenärer bläddrade oberört vidare i sina morgontidningar, medan vi satt häpna över den plötsliga förändringen utanför tågfönstret.

Italienskt vinterlandskap 2

Efter den långa resan genom Europa rullade vi slutligen lugnt in på Stazione di Firenze Santa Maria Novella, centralstationen i Florens. Vi klev av tåget och fyllde våra lungor med den milda florentinska luften.

Florens

 

%d bloggare gillar detta:
Hoppa till verktygsfältet