Vi tog tåget till solen

Blötsnön vräkte ner över oss när vi klafsade fram i snömodden på väg mot Stockholms central. På väderleksrapporterna hade man varnat för ett rejält snöoväder som skulle anfalla Sverige samma dag som vår avresa skulle äga rum. Vårt tågschema genom Europa var minutiöst planerat och för att vara säkra på att inte bli strandsatta på Centralen så valde vi att ta bussen till Köpenhamn.

En vecka före vår avresa hade jag skickat ett kolli med lastbil som skulle anlända till destinationsorten samma dag som vår ankomst. Eftersom jag var tvungen att kvittera ut godset på plats fick inte planeringen fallera, inga länkar fick brytas.

Vi var förutseende nog att förboka nattbussen mot Danmark, vilket var klokt eftersom den blev fylld till sista plats. Tanken var att vi skulle sova hela bussresan. Tyvärr hade inte ungdomarna på platserna bakom oss samma intentioner så vi fick lyssna till deras högljudda konversation på spanska i två timmar innan de äntligen föll i sömn. Själv fördrev jag tiden med att sitta halvlutad ut i bussgången med fixerad blick på den stora vindrutan som oavbrutet bombarderades av tusen och åter tusen stora snöflingor. Vad som var extra oroväckande var att busschauffören satt och experimenterade med hel- och halvljus för att kunna se vägen framför sig. Med andra ord chauffören såg inte mer än jag och jag såg nada. Gång på gång körde han ut över sidomarkeringen på motorvägen så att hela bussen skakade. Karln’ körde på känn… Per som satt på fönsterplats och var lyckligt ovetande om situationen hade somnat samtidigt som spanjorerna. Själv satt jag och stirrade oroad på ridån av snöflingor som skymde sikten mil efter mil. Inte förrän snöfallet upphört, någonstans i Småland, lyckades jag få en blund.

Paludan, KöpenhamnI gryningen rullade bussen in i centrala Köpenhamn. Morgonhimlen skiftade i blekblått och rosa. Av det rasande snöoväder som hade drabbat Sverige under natten syntes här inte ett spår. Marken var snöfri och klimatet var behagligare än i Stockholm. En kontinental känsla infann sig.

I väntan på tåget mot Hamburg gick vi till ett bokcafé i studentkvarteren för att inta frukost.

Tåget mot Hamburg rullade ut från Hovedbanegården på utsatt tid. Det Danska jordbrukslandskapet bredde ut sig utanför tågfönstret. De bekväma sätena och det trivsamma sorlet från medpassagerarna gav ett bra tillfälle för en powernap på väg mot Hamburg.

Att vi plötsligt nått Tyskland blev vi varse då beväpnad tysk gränspolis klev ombord och genomsökte vagnen. Våra svenska pass passerade med en artig nick medan en man med ett utseende som tycktes väcka polisernas intresse utsattes för en grundlig granskning. Mannen visiterades och passet överlämnades för kontroll till poliser ute på perrongen. Tonläget från poliserna var skarpt då de beordrade mannen att tömma sina fickor och öppna resväskan. När poliserna kände sig klara och tåget åter rörde på sig började medpassagerarna viskande diskutera det inträffade medan den drabbade såg minst sagt besvärad ut.

Trots intermezzot så rullade tåget några timmar senare in på Hamburg Hauptbahnhof på exakt angiven ankomsttid.

På Centralstationen i Hamburg var det kaos. Stationen genomgick en totalrenovering och vi möttes av avstängda rulltrappor och handskrivna skyltar med pilar som försökte guida tusentals resenärer rätt. Vi hade vid ankomsten tio minuter på oss att söka upp rätt perrong för tåget mot München. Normalt sett hade detta varit gott om tid. Men nu… Vi läste noga på biljetterna och ställde oss på den perrong som stod angiven. In rullade något som mer liknade pendeltåg, ett efter ett. Vi började inse att det alls inte skulle komma in något tåg mot München vid den här perrongen. Nu var det bara fem minuter tills vårt tåg skulle avgå. Paniken började bubbla upp. Informationen i högtalarna utropades på tyska, väldigt snabbt. Destinationsort på destinationsort rabblades upp. Inte ett ord om München. Vi frågade en stressad konduktör om tåget mot München och fick en irriterad min och ett ”Ich weiß nicht” till svar. Två minuter innan vårt tåg skulle gå snappade Per upp ”München” bland de långa harangerna från högtalarna. Och jo, vi stod på helt fel perrong. Med två trappsteg i taget rusade vi upp för de branta provisoriska trapporna med resväskorna slängandes hit och dit, för att sedan rusa mot rulltrapporna som ledde ner mot den rätta perrongen en bit bort. Jag tror att jag råkade träffa någon med resväskan men hann inte stanna upp för något Entschuldigen sie bitte. Vi trängde oss vidare förbi alla som stod i den smala rulltrappan ner mot perrongen med allt vad det innebar av irriterade tillmälen. Med andan i halsen upprepade vi Entschuldigung hela vägen ner. Väl på perrongen föste stressade konduktörer på tågresenärerna för att få ombord alla så fort som möjligt på det trettio sekunder försenade ICE- tåget. Vi hann knappt sätta oss på våra platser förrän tåget började rulla. Förhoppningsvis mot München. Vi stirrade tyst på varandra, fortfarande i ett slags chocktillstånd. Inte förrän vi hörde München ropas ut av konduktören kunde vi dra en lättnadens suck och få ordning på hjärtfrekvensen.

Då vi återhämtat oss och kunde skratta åt incidenten festade vi loss på ett par (dyra) smörgåsar från tågets restaurangvagn. Det futuristiska höghastighetståget förde oss mot München med en rasande hastighet. Utanför tågfönstret avbröts det kompakta mörkret då och då av strimmor av ljus från avlägsna byar och städer. Vi föll så småningom i sömn och vaknade inte förrän tåget stod stilla och vagnen höll på att tömmas på folk.

Fortsättning följer…

%d bloggare gillar detta:
Hoppa till verktygsfältet