Det man inte har i huvudet…

OMBERG Det fuktiga diset och de jämngråa skyarna följde med oss på vägen från Medevi. Men ett mycket behagligt nedförslut som tycktes hålla i sig muntrade upp stämningen. Vi var på väg mot dagens höjdpunkt, nämligen Verner von Heidenstams Övralid.

Efter den en lång, härlig nedförsbacke, en sådan där som fyller på endorfinerna och får en lyckokänsla att bubbla inombords, stannade vi till för att släcka vår törst med vatten från Medevi Brunn. När vi står där och fuktar våra torra strupar med källvatten och blickar ut över en enorm fårhage fångas våra blickar av en vit byggnad uppe på höjden. Den är i allra högsta grad iögonfallande och vi kommenterar tankfulla byggnaden och dess skönhet. Plötsligt var det som om stämningen inte var lika munter längre. Vi cyklade vidare under tystnad.

Fårskallar

Efter några kilometer ropade jag till Per som låg cirka tjugofem meter framför mig: ”Neeeeej! Det får inte vara sant… ” ”NEJ! Kom inte på tanken!” svarade Per som om han hade väntat på repliken ända från fårhagen. ”Jo, vi måste vända” klagar jag förtvivlat. Nu inträffade en kort stunds dragkamp. Nyfikenheten och pliktkänslan som sa ”Vänd om!” och lättjan som kämpade emot. Per som stod på lättjans sida, eller kanske förnuftets, försökte med alla medel locka mig mot Motala. Men har Anna planerat något är det hart när omöjligt att få henne på andra tankar. Även om det innebär två extra mil…

Muntert mopedgäng som fick fungera som visuell draghjälp på vägen tillbaka.

Muntert mopedgäng som fick fungera som visuell draghjälp på vägen tillbaka.

Det blev alltså till att vända. Per gick motvilligt med på det under mycket stora protester. Nu kom så baksmällan efter den långa njutningsfulla nedförsbacken.  Nedförsbacke blir till uppförsbacke med ett lappkast. Avtagsvägen upp mot Övralid var etter värre. Man kan kalla den backen från helvetet. På väg upp stegrade sig våra baktunga fordon. Per var tvungen att fånga upp mitt styre då jag gång på gång tappade fotfästet i lösgruset och långsamt gled baklänges ned för backen. Svetten lackade och fäbromsar attackerade våra värnlösa armar och ben. Då tänker ni att belöningen kommer på tillbakavägen, eller hur! Men icke. Ned för backen var vi tvungna att leda cyklarna och låta vägrenen med dess grönska tjäna som halkskydd under våra fötter. Lösgruset gjorde det nämligen omöjligt att bromsa i nedförsbacken.

Övralid

Belöningen kom istället när vi nådde nationalskaldens hem. När vi står där genomsvettiga efter kampen med uppförsbacken och blickar ut över den magnifika utsikten med Vätterns glittrande vatten i fjärran, lättar de grå molnmassorna som i ett trollslag. Framför oss ligger samma vidunderliga landskap som Verner von Heidenstam själv njutit av på terrassen vid sitt älskade Övralid.

Foto: Per Göransson

Foto: Per Göransson

icon-car.pngKML-LogoFullscreen-LogoQR-code-logoGeoJSON-LogoGeoRSS-LogoWikitude-Logo
Övralid

laddar karta - vänligen vänta...

Övralid 58.619769, 14.969978
%d bloggare gillar detta:
Hoppa till verktygsfältet