Zinkgruvan

OMBERG Efter flera mils skumpande på små grusvägar mellan myggiga mossar och sumpiga gölar nådde vi till sist civilisationen. Vi hade bara ett mål i sikte och det var Zinkgruvan! Där vi skulle proviantera mat och dryck. Det enda som skilde oss från målet var något som kallades för Isåsen. Det lät som om det skulle innebära inslag av uppförslut så vi beslutade oss för att fylla på energireserven vid en liten rastplats vid foten av åsen.

Isåsen

Isåsen är ett Eldorado om man älskar kilometerlånga uppförsbackar. Efter cirka en kilometer brant uppförbacke tar vägen en paus med endast lätt lutning. När man sedan rundar nästa kurva bjuds man på ytterligare kilometrar av brant ”klättring”. Och så fortsätter det hela vägen upp till toppen. Utropen ”Åh, nu är det äntligen över!” och ”Åh nej, inte en backe till!” varvas längs med vägen. Hur länge detta pågår kan jag inte med bestämdhet dra mig till minnes. Men det kändes definitivt som om det rörde sig om över en mil.

När vi, fullständigt tömda på krafter, når det allra sista backkrönet skymtar vi toppen av Zinkgruvans högsta byggnad. Vi känner en oerhörd lättnad att äntligen få omfamnas av småstadsatmosfär och shoppa förnödenheter. Vi tjoar längsmed den branta nedförsbacken mot samhället och hallucinerar om vilka delikatesser vi skulle kunna få med oss på vår fortsatta färd. Vi förtjänade verkligen att laga till något extra gott på stormköket som belöning för Isåsen. ”Zinkgruvan, here we come!”

Zinkgruvan

När vi rullade in i samhället konstaterade vi att ”metropolen” vi kommit till bestod av en fabrik, en korvkiosk och några hyreslängor. Några meter fram längs med byns enda väg låg ett envåningskomplex med en livsmedelsbutik. Dessa barackliknande byggnader utgjorde dessutom den bortre änden av samhället.

Zinkgruvans centrum

Väl framme vid butiken ser vi en handskriven lapp på dörren ”Jag kommer tillbaka mellan 15-17”. Vi cyklade tillbaka till gatuköket mitt emot fabriken för att invänta butiksägaren och samtidigt äta en middag beståendes av korv med pommes frites. Luften dallrade över den heta asfalten på den ödsliga bygatan. Under middagen hann det dyka upp så mycket som en raggarbil på väg mot Askersund och en gammal folkabuss med en tysk barnfamilj. Mamman och flickorna var iklädda batikklänningar. Isåsen hade till synes även fört in oss i en annan tidszon.

Precis när vi var klara med middagen såg vi en liten gubbe låsa upp dörren till sin livsmedelsbutik. Han såg förvånad ut när han upptäckte att han hade två kunder som hängde på låset. Han sa att han hade fått slut på brödet så han hade begett sig hem för att baka och visade stolt upp två kassar till bredden fyllda med små frallor.
Mannens näsa rann oavbrutet och med jämna mellanrum tog han upp en stor näsduk som han snöt sig i ljudligt, samtidigt som han stuvade ner frallorna i en stor frysbox. Han insisterade på att vi skulle ha en påse nybakat med oss på färden.
Butikens inre var spatiöst men utbudet bestod mest av konservburkar och frysvaror. Vi sökte det nödvändigaste för kvällsmål och frukost. När det var dags att avsluta inköpet kom räddningen i form av två bastanta mammor med var sina barn. De plockade ivrigt åt sig de nybakade frallorna som säkert var delikata men garanterat kryddade med en rejäl dos snuva.

icon-car.pngKML-LogoFullscreen-LogoQR-code-logoGeoJSON-LogoGeoRSS-LogoWikitude-Logo
Zinkgruvan

laddar karta - vänligen vänta...

Zinkgruvan 58.812290, 15.106450
%d bloggare gillar detta:
Hoppa till verktygsfältet