Mot Bråvikens mintgröna böljor

GÖTA KANAL (etapp 9) Vi vaknade huller om buller tillsammans med packningen i ena hörnet av tältet. Det verkade som om Per hade funderat mer på vad som skulle kunna dyka upp bakom omklädningshytten än att notera att marken där han slog upp tältet hade en viss lutning. Vi inmundigade en snabb frukost innan avfärden mot Vikbolandet och Bråviken.

För att inte krångla till det beslutade vi oss för att följa Kustlinjens röda skyltar mot Stockholm. Trots cykelledens namn gick färden en bra bit från kusten. Men vägvalen var bra med nästintill bilfri cykelnjutning. Vi trampade fram mellan sädesfält och trollskogar. Solens strålar filtrerades av ett behagligt men förrädiskt dis. Då vi kom fram till Bråviken svalkade vi oss i de för dagen mintgröna vågorna.

Vikbolandet

Efter doppet följde vi skyltarna som nu ledde oss längsmed Bråvikens strandkant med lyxiga villor på ena sidan och susande vass på den andra. Tills vi slutligen kom fram till…Uppförsbacken! Är det en överdrift att kalla den en kilometerlång plåga med fyrtiofem graders lutning? Vi var tvungna att kliva av cyklarna och streta uppför backen med cyklarnas överlastade akterpartier svajande av och an. Halvvägs upp för backen möter vi ett gäng korpulenta äldre män, alla på likadana gula Trekcyklar i trettiotusenkronorsklassen med matchande lycra. Något slags seniorteam? Vi frågade oss varför just dessa herrar, med sina lätta kolfiberramar och lyxkomponenter, åker nedför. Medan vi, med våra packåsnor, tvingas streta uppför. Livet är bra orättvist.

När vi äntligen tagit oss upp för plågornas backe mötte vi en rosenkindad kvinna i övre femtioårsåldern som frågade om det fanns några röda skyltar längre fram på vägen. Hon hade cyklat på sin treväxlade damcykel ända från Stockholm, utan karta, med de röda skyltarna som enda guide. Hon berättade att hon bara satte sig på cykeln och stack iväg ensam efter att ha väntat mer än halva sommaren på sin veliga karl som aldrig kunde bestämma sig för om han ville hoja eller titta på TV. Hennes plan var att bara cykla och cykla tills hon inte orkade längre. Men det skulle dröja länge innan hon tänkte ge upp ”för det här var ju hur underbart som helst!”.

Cykelresor är och ska vara just spontanitet. Man ska inte vänta tills man har den där dyra cykeln eller lyxutrustningen (eller lyckas övertala sin make/maka). Man ska bara sätta sig på cykeln och dra iväg och låta äventyret börja.

Damen for vidare i riktning mot Vikbolandet på sin röda Crescent och vi tog sikte mot Nynäs Slott där vi skulle övernatta inför den sista etappen mot Stockholm.

 

%d bloggare gillar detta:
Hoppa till verktygsfältet