Mot Lindesberg och…

GÖTA KANAL (etapp 2) Inget kan sätta fart på fantasin som en tunn tältduk mellan en fricampare och det oändliga mörkret där utanför. Gryningen avslöjade att ljuden jag skrämts av natten innan kom från en kanal några få meter från tältplatsen. Vi passade på att tvätta av oss vägdammet från dagen innan och letade sedan efter en butik att proviantera i. Vi fann endast ett café. Fullastade med frallor, juice och wienerbröd trampade vi vidare på en idyllisk väg mellan ekängar och små bondgårdar. Solen strålade emot oss och de ljumma vindarna var på väg åt samma håll som vi.

Vägen mot Köping erbjöd vackra vyer som inte skymdes av några köpcentra eller bensinmackar. Det var ett gammaldags landskap enbart prytt av gårdar, hagar och små bord med mjölkkannor vid infarterna. I och med det orörda landskapet började dessvärre vätskedepån att sina igen. Ett återkommande problem märkte vi.

Inte förrän i Köping kunde vi fylla på våra vattenflaskor. Törsten var vid ankomst till nämnda stad outhärdlig vilket hade fått humöret att sjunka en aning. Per sprang in på Konsum och köpte dryck och en liten frysväska. Allt knöt vi fast utanpå cykelväskorna. Vi måste ha sett hur fåniga ut som helst med detta tingeltangel. Vi halsade girigt ur vattenflaskorna på gågatan utanför butiken. Då vätskebalansen var återställd kom det goda humöret tillbaka och vi trampade vidare.

Mellan Köping och Lindesberg övergick det öppna bondlandskapet i tät granskog. Asfalten blev med ens het som en bakplåt. Svetten lackade och vattnet sjönk oroväckande snabbt i vattenflaskorna. I frysväskan Per införskaffat fanns ett gäng mosade persikor vilka utgjorde den absolut sista vätskereserven. Vi aktade oss noga för att röra den då det var en bra bit kvar till Lindesberg och kartan vittnade om skog, skog och åter skog. En skogssjö, som tack och lov var lättillgänglig från vägen, räddade oss från solsting och kollaps.

Efter doppet i sjön satte vi oss på cyklarna med nyförvärvad energi och tog oss an Bergslagens tätaste granskog och hetaste asfalt i sporrsträck mot Augustibuller. Min bror hade fått nya krafter efter gårdagens festande och började ringa ihärdigt igen och piska på oss. När det bara var några få mil kvar till Lindesberg började Per förlora sina krafter. Upphetsat sa att han gav blanka tusan i den där Desmond Dekker och vägrade trampa en meter till om han inte fick äta av de där persikorna. Jag försökte förmå honom att hålla ut lite till men det var kört. Vi hittade en liten infart och vräkte i oss persikorna på stående fot. Efteråt satte sig Per för att vila. Jag hade dock andra planer, det vill säga slutspurt utan paus raka vägen till Lindesberg och Desmond Dekker.
Jag påminde honom om att Asta Kask skulle gå på scenen två timmar innan Desmond Dekker. Per hoppade genast upp på cykeln och for iväg i ilfart. Resten av vägen såg jag bara hans ryggtavla med den fladdrande t-shirten långt där framme.

Strömsholm
%d bloggare gillar detta:
Hoppa till verktygsfältet