Ett hus i skärgården

Efter en veckas lyckorus med den lille placerade sig Per framför datorn för att se om det där objektet han sett precis innan Rasmus’ födelse fanns kvar. Jodå, där var det. Visningen hade ägt rum en vecka tidigare men det fanns inga indikationer på att det var någon budgivning på gång. Vi ringde mäklaren och bokade in en visning. Per som läst på om objektet var entusiastisk. Själv var jag en smula skeptisk. Ett hus med stor tomt, tre mil från stan, en halv mil från havet, till ett överkomligt pris…

Vi packade in oss i bilen alla tre och for iväg. Efter knappt en timme på motorvägen nådde vi skärgårdskommunen. Då vi körde in på den smala asfalterade vägen som ledde till området slogs vi av hur fantastiskt vackert det var. Framför oss bredde ett öppet landskap ut sig med hästhagar, slåtterängar och en glittrande sjö. En gammal gård vakade över de böljande fälten på en höjd. Vilken idyll! Objektet låg vid slutet av en grusväg. Vi parkerade och gick mot det lilla huset. Det som slog mig direkt var att det kändes som om vi äntligen hittat hem.

Mäklaren stod på  den soliga verandan och väntade på oss. Det ska villigt erkännas att det fanns en del betänkligheter angående husets skick men Per var fortfarande entusiastisk. Äntligen hade han hittat ett projekt att sätta tänderna i. Jag tvekade lite då mäklaren, som var av det ärligare slaget, började prata om vattenläckage, elfel och värdet av att kalla dit en fristående besiktningsman innan köp. Men samtidigt var vi tacksamma över att mäklaren inte körde samma övertalningstaktik som tidigare mäklare. Snarare tvärt om. Vi promenerade en runda på tomten. Halva tomten bestod av mossbeväxt trollskog och den andra halvan klassades tydligen som sankmark. Och visst fanns det en hel del mygg… Men läget och den där känslan av att ha hittat hem framkallade ett lyriskt leende på mina läppar. Jag bestämde mig för att lägga ett bud iallafall.

 

%d bloggare gillar detta:
Hoppa till verktygsfältet