Hit men inte längre

Med mindre än en månad kvar till nedkomst är det oroväckande tunnsått med intressanta objekt bland husannonserna. Bilresorna på gropiga grusvägar börjar bli övermäktiga för en kvinna i mitt tillstånd. Per håller fortfarande modet och humöret uppe fast det ser ut som om chansen att hitta drömstället innan barnets ankomst är minimal. Själv har jag vid det här laget mer eller mindre gett upp. Jag har fullt sjå med att hålla njurarna på plats i den skumpiga bilen och att förhindra nedkomst på de mest oländiga ställen.

Vi begav oss missmodiga mot Muskö där det visst skulle äga rum en visning. ”Fritidshus med borrad brunn och gästhus…” Objektsbeskrivningen passade in på tusentals andra. På väg till ön konstaterade vi att det var cykelavstånd från stan. Lovande. Dessutom var det en vacker slinga att trampa fram på. Då vi kom fram till tunnelmynningen såg vi skylten som är alla cyklisters hatobjekt -”Förbud mot trafik med cykel”.

Vi körde modfällda genom den dystra, om inte rent ut sagt läskiga, tunneln. På den här ön är man tydligen persona non grata som cyklist. Vi betraktade tunnelns mörka väggar och la märke till att tunneln var i behov av en rejäl renovering. Havsvattnet flödade längs med väggarna och stundtals var vi tvungna att ha vindrutetorkarna på. Nät mot fallande stenar (eller klippblock?) pyntade också tunnelväggarna. Vid närmare eftertanke skulle jag nog inte ha cyklat genom den här tunneln även om det hade varit tillåtet.

När vi äntligen kom ut ur den långa tunneln upptäckte vi att vi glömt adressen till visningen hemma. Och lika bra var väl det. Hur ska en stackars person som jag som bara har ”körkort för cykel” ta sig till och från ön?

Muskötunneln

 

110425_musko007_2

Vi åkte ett varv på ön och slog oss sedan ner för att äta picknick vid den gamla övergivna herrgården, denna årets första varma vårdag.

Muskö

%d bloggare gillar detta:
Hoppa till verktygsfältet